Bröllop och begravningar

I dag är det dags! Klockan 12 är det premiär för serien om Nadia och Lili i Sveriges Radio P2. De skulle ha varit glada, tror jag, över att deras musik och budskap fortfarande berör.

Det är sällan man i musikersammanhang möter ett så starkt engagemang i samtiden, och vilja att kommunicera sina estetiska och moraliska värderingar, som hos systrarna Boulanger. Ett engagemang som drabbar desto starkare om man betänker att de faktiskt var kvinnor, inte hade rösträtt (i Frankrike fick kvinnor inte rösträtt förrän 1947!) och inte hade några föregångare. Å andra sidan är det kvinnorna som räknas i släkten Boulanger, ända tillbaka till deras mormorsmor Marie-Juliette som sjöng på Opéra Comique i Paris. Och så dom tuffa ryska donnorna, då.

Jag tror att det som imponerar hos Nadia - bland mycket annat - är hennes förmåga att tillmäta alla insatser lika betydelse, oavsett om det gällde bröllop eller begravningar, privatlektioner eller glittrande salonger hos Prinsessan Polignac.  En enorm seriositet på liv och död, definierad av mellankrigsårens allvar.

Och förmågan att med aldrig sinande entusiasm och - i slutänden - massor av humor, faktiskt göra det bästa av situationen.

När Nadia blir nobbad av en man - och inte vilken man som helst, utan furst Pierre av Monaco, född Polignac - så förvandlar hon deras relation till en livslång vänskap och blir hovkapellmästare vid furstehovet i Monaco efter att tålmodigt ha lärt upp honom musikaliskt och estetiskt.

När Pierres son Rainier gifter sig med ett av 1900-talets mest glamorösa kändisbröllop 1956 står alltså Nadia på läktaren tillsammans med sina elever. De sjunger Bach och madrigaler, och om hon känner minsta vemod vid åsynen av brudparets lycka så röjer hon det inte med en min.  Kärleken till musiken och omsorgen om andras lycka överskuggar allt.

Och det är rörande att läsa hennes dagboksanteckningar om livets sorger: smärtan och vemodet bär i sig minnet av så mycket sötma och glädje att hon inte till något pris i världen vill vara utan dem.

'Om jag hade möjligheten att välja bort smärtan, vet jag precis vad jag skulle göra'.  Det är ganska storslaget.

Nadia och kriget

Nadia Boulanger klär sig i svart hela livet - från det ögonblick då hennes syster dör. Man skulle kunna säga att Nadia gör svart till en modefärg långt innan den faktiskt blev det. Inte för att vara 'modern', utan för att visa sin sorg både över systern, och över kamraterna som dör vid fronten. Och över alla värden som går förlorade i bombkrevaderna.

När kriget är över, och livet återgår till något slags normalitet, har svart kommit att bli hennes uniform - en uniform som befäster hennes professionalitet och seriositet.

Själv överlever hon två världskrig, Lili Boulanger ser aldrig första världskriget ta slut, utan drar sina sista andetag i Gargenville 1918. Men tillsammans motar de krigsångesten med febril verksamhet.

När alla deras manliga kamrater beger sig till fronten för att skydda fosterlandet mot den preussiska armén, så bildar systrarna ett nätverk för att hjälpa dem upprätthålla moralen vid fronten. Le Comité Franco-Américan hade sin bas vid Paris-konservatoriet där bägge två studerat, och systrarna gav sig själva i uppgift att tillverka en stencilerad tidning där de samlade in brev och rapporter från sina vänner.

Långt före internet, radio och moderna kommunikationsmedel lägger dom tid och möda på att få sina musikervänner att känna sig behövda och ihågkomna, och skickar dessutom paket med mat och förnödenheter när detta behövdes. Det är ett arbete som utstrålar stark humanism, en medvetenhet om hur viktiga vi är för varandra. Hur mycket medmänsklighet betyder när livet är som skörast.

När krigsspöket kommer tillbaka 1939 drar sig Nadia tillbaka till Gargenville. Hennes elever samlas i den lilla byn innan alla skingras för vinden och flyr den tyska invasionen. Igor Stravinsky kommer stapplande i gasmask för att undkomma flygräderna i Paris, innan han tar båten över Atlanten.

Sedan flyr också hon. Ryktet gör gällande att hennes mamma kanske inte alls var en rysk prinsessa, utan istället en polskättad judinna som flydde undan pogromerna när hon tog sig till Paris vid 1890-talets slut. Men Nadia har dåligt samvete för att hon övergett sina elever.

Välgörenhetsgalorna avlöser varandra under krigsåren, och bara inför sin avresa lyckas hon samla ihop närmare en miljon kronor som hon skänker till krigsoffer innan hon sätter sig på en Atlantångare.

Livslinjen

Den långa linjen - La grand ligne - är ett begrepp som man ofta stöter på i samband med Nadia Boulanger. Redan på 1920-talet, när Nadia gör sina första föreläsningsturnéer i USA och börjar umgås med både surrealister och aristokrater i Paris, pratar hon om linjen. La grande ligne. 

Vad menar hon egentligen?   Det finns alla möjliga teoretiska förklaringar som alla är rimliga, men föga poetiska. Sättet att frasers som inger lyssnaren den tillfredsställande känslan av att ett musikaliskt framförande bärs av ett enda, långt andetag. 'Storformen' som håller samman de olika delarna i ett verk. 

Den arkitektoniska strukturen. Som den sanna modernist - och nyklassicist - Nadia Boulanger var, så älskade hon arkitektur och såg skönheten i att kunna bedöva sorgen efter kriget med formstränghet.

Jag närmar mig något sorts svar när jag kommer in i Schola Cantorum på Rue Saint-Jacques, nära Gardins de Luxembourg. Ett föredetta benediktinerkloster, som kring förra sekelskiftet inrättades som konservatorium. 

Trapphuset ekar av impressionistiska etyder och stråkkvartetter. Salen framför mig bär den ene grundarens namn: Salle Vincent D'Indy. När jag tittar in hänger en dammig kristallkrona över det enkla möblemanget och den väl använda flygeln. 

En blick uppåt visar ett spiralmönster, som rinner ut i evigheten. Livslinjen. Den som flyter genom den gregorianska sången under Notre Dames tusenåriga valv... 

.... och genom de oförutsägbara fraseringarna hos Olivier Messiaen, och Francis Poulencs sobra körmusik...   

Mer än något annat så handlar 'la grande ligne' om linjen bakåt. Kontinuiteten som uppstår i ett flöde av historia, av hantverk som förmedlas vidare från generation till generation, och bygger en katedral av musik.

Schola Cantorum  är under sommaren hemvist för en fördjupningskurs för amerikanska musikhögskoleelever - baserad på Nadia Boulangers filosofi och undervisningsprinciper. En sorts utbrytarfalang i förhållande till American Conservatory at Fontainebleau, som leds av ett par forna Boulanger-elever.  Amerikanske Philip Lasser, träffade Nadia under hennes sista levnadsår 1979.

'Det viktiga är inte själva tonerna' säger Lasser, 'utan om budskapet. Musik är som poesi..... sammansättningen av olika bokstäver eller toner bilder något större än sig självt: en resonans...

La grande ligne', fortsätter Philip Lasser,' handlar om att acceptera mänsklighetens natur - vi föds, vi lever och dör - varje människa, varje verk går igenom en livskurva.... och i bästa fall bidrar vi med något som fortsätter att klinga när vi själva försvunnit.'

Prinsessans blinier

Blinier. Nadia Boulangers mamma var en hejare på att grädda blinier åt Nadias elever, i köket i Hanneucourt. 

'Med kaviar?' 'Nej, med rökt lax..de var mycket goda. Jag tyckte mycket om henne, hon var en mycket stilig kvinna. Bien qu'elle était agée. Trots att hon var åldrad.. Hon var mycket stark, mycket rak.' 

Claude Sautelet är själv 95 år gammal och sitter i en rullstol på ålderdomshemmet, Maison de Retraite, i Fontainebleau. Ovanför hans säng hänger ett krucifix. Han har svårt för att svälja tabletterna när det plötsligt sitter en svensk journalist framför honom och vill veta hur det var när han var ung. 

Så vi lägger tabletterna åt sidan, och pratar... om promenader i ett somrigt Hanneucourt, om Nadias björnbärsmarmelad som byts mot familjen Sautelets apelsinmarmelad.

'Vi hade en apelsinlund, un orangier' - ett gigantiskt växthus med flera olika apelsinsorter, bittra Sevillaapelsiner - i anslutning till det lilla château som familjen bebodde på somrarna. Tvärsöver gatan från Nadia Boulanger och hennes mamma.  

Bilderna av Raïssa Boulanger visar en stolt, rakryggad kvinna med chignon och halsband. En kvinna som inger respekt. Visst är det märkligt: här sitter jag på ett ålderdomshem i Frankrike med en man som känt  den mystiska ryska prinsessa som vid 19 års ålder gifte sig med sin 45 år äldre sångpedagog och flyttade till Paris - och blev mamma till två av 1900-talets mest mytomspunna kvinnliga musikpersonligheter. 

Ernest Boulanger var nämligen 65 år gammal när han hux flux bestämde sig för att stadga sig. Respekterad professor vid konservatoriet i Paris, habil tonsättare med några små operetter och ett Rom-pris på sitt cv. 

Men: männen är perifera i släkten Boulanger. Det är kvinnorna som gör de stora avtrycken. Lili och Nadja tar sina första lektioner för pappan. Men det är Raïssa som ser till att Nadia får studera för Gabriel Fauré vid konservatoriet när hon är 9 år gammal. 

Och det är Raïssa som inför mottagningar i grandios rysk stil på onsdagarna i lägenheten på 36, Rue Ballu, där hela Paris passerar revy. Tout le monde. 

Först är det Gabriel Fauré och pappa Ernests kollegor, sedan kommer en rysk exilfamilj, Stravinsky et consortes, Nadjas konservatoriekollegor - - Ravel och Debussy. Grannen tvärs över gatan förstås, pianovirtuosen Raoul Pugno som blir Nadias första kärlek. Och familjen Sautelet - pappa Charles, med sonen Claude.

Samovaren flödar och det serveras kakor.

'De var mycket goda', minns Claude Sautelet. Han verkar gilla sötsakerna som följde efter lektionerna i harmonilära för Nadia och hennes assistent. 

På somrarna flyttas Raïssas mottagningar till Les Maisonnettes, till den lilla konstnärskolonin i Hanneucourt. I kollektivistisk anda står hela skaran nere i köket och lagar soppa och diskar kastruller. 

Claude Sautelet plirar emot mig när vi suttit och pratat i en timma. 

'Det är nog allt jag minns.' Han vänder sig bort, och ringer ett samtal till sin käresta. 

 

Salladskonserter

Hemma hos min värd i Fontainebleau händer de märkligaste saker kopplade till min research. Pascal, som hyr ut sitt vackra hus i Fontainebleau, är nämligen en av Paris ledande ljusdesigners på teatersidan - och när han får veta att jag jobbar med Nadia och Lili Boulanger tänds en fyrbåk hos honom. Hans farfar - en framstående tenor - arbetade med Boulanger! Efter att ha suttit och pratat långt inpå natten första kvällen över en flaska Prosecco visar han mig morgonen därpå dokument ur familjearkivet. 

Där finns de mest underbara affischer från 1920-talet, där hans farfar Charles musicerar tillsammans med Nadia Boulanger OCH jazzikonen Jean Wiéner - på en salladskonsert...   Nej nej - det har ingenting med vegetarianism att göra ---- Snarare en respektlös genreblandning som är vanligare i dag än den på den gamla goda tiden när klassisk musik var klassisk och hierarkin sträng och orubblig. En blandning som än i dag skulle få konsertarrangörer som jobbar med såkallad 'klassisk musik' att rynka på näsan...  Une 'Concert Salade'! 

I denhär praktfulla salladen bor epokerna sida vid sida utan inbördes rangordning, som i en riktig potatissallad - Bach och blues, Wiéner och Francis Poulenc, Lili Boulanger och 'amerikanska sånger'. Arrangören bakom dessa 'Concerts Salade' var jazzpianisten Wiéner själv, och hans samarbetspartners var pionjärer som galningen Eric Satie och Darius Milhaud.  Jazz var fult och farligt 1926, och kritikerna gillar INTE kombinationen - även om de gillar framförandet skarpt av denne uppenbarligen supermusikaliske tenor. 

Fräck och utmanande jazz bredvid exotisk barock (Bach VAR exotisk då! 'Varför får man aldrig höra någon av Bachs Passioner? beklagar sig en av Boulangers fans), utsökta franska mélodies som liksom orkestrerar den slottsparken i Fontainebleau och befolkar den med flörtande hovfolk, och så det hela avrundat med ett utdrag Lili Boulangers superseriösa, vrålkatolska psalm 129.  

Alltihop uppfört på en vaudevilleteater i 9ème arrondissement, inte långt från Boulangers lägenhet på Rue Ballu och i trakterna av Pigalle.

Det är rätt så kul faktiskt. Jag hade velat vara där. 

Här är min kompis Pascal, i en arbetspaus - han piffar till det dekorativa gallret framför fönstren.