Livslinjen

Den långa linjen - La grand ligne - är ett begrepp som man ofta stöter på i samband med Nadia Boulanger. Redan på 1920-talet, när Nadia gör sina första föreläsningsturnéer i USA och börjar umgås med både surrealister och aristokrater i Paris, pratar hon om linjen. La grande ligne. 

Vad menar hon egentligen?   Det finns alla möjliga teoretiska förklaringar som alla är rimliga, men föga poetiska. Sättet att frasers som inger lyssnaren den tillfredsställande känslan av att ett musikaliskt framförande bärs av ett enda, långt andetag. 'Storformen' som håller samman de olika delarna i ett verk. 

Den arkitektoniska strukturen. Som den sanna modernist - och nyklassicist - Nadia Boulanger var, så älskade hon arkitektur och såg skönheten i att kunna bedöva sorgen efter kriget med formstränghet.

Jag närmar mig något sorts svar när jag kommer in i Schola Cantorum på Rue Saint-Jacques, nära Gardins de Luxembourg. Ett föredetta benediktinerkloster, som kring förra sekelskiftet inrättades som konservatorium. 

Trapphuset ekar av impressionistiska etyder och stråkkvartetter. Salen framför mig bär den ene grundarens namn: Salle Vincent D'Indy. När jag tittar in hänger en dammig kristallkrona över det enkla möblemanget och den väl använda flygeln. 

En blick uppåt visar ett spiralmönster, som rinner ut i evigheten. Livslinjen. Den som flyter genom den gregorianska sången under Notre Dames tusenåriga valv... 

.... och genom de oförutsägbara fraseringarna hos Olivier Messiaen, och Francis Poulencs sobra körmusik...   

Mer än något annat så handlar 'la grande ligne' om linjen bakåt. Kontinuiteten som uppstår i ett flöde av historia, av hantverk som förmedlas vidare från generation till generation, och bygger en katedral av musik.

Schola Cantorum  är under sommaren hemvist för en fördjupningskurs för amerikanska musikhögskoleelever - baserad på Nadia Boulangers filosofi och undervisningsprinciper. En sorts utbrytarfalang i förhållande till American Conservatory at Fontainebleau, som leds av ett par forna Boulanger-elever.  Amerikanske Philip Lasser, träffade Nadia under hennes sista levnadsår 1979.

'Det viktiga är inte själva tonerna' säger Lasser, 'utan om budskapet. Musik är som poesi..... sammansättningen av olika bokstäver eller toner bilder något större än sig självt: en resonans...

La grande ligne', fortsätter Philip Lasser,' handlar om att acceptera mänsklighetens natur - vi föds, vi lever och dör - varje människa, varje verk går igenom en livskurva.... och i bästa fall bidrar vi med något som fortsätter att klinga när vi själva försvunnit.'