Det är sällan man i musikersammanhang möter ett så starkt engagemang i samtiden, och vilja att kommunicera sina estetiska och moraliska värderingar, som hos systrarna Boulanger. Ett engagemang som drabbar desto starkare om man betänker att de faktiskt var kvinnor, inte hade rösträtt (i Frankrike fick kvinnor inte rösträtt förrän 1947!) och inte hade några föregångare. Å andra sidan är det kvinnorna som räknas i släkten Boulanger, ända tillbaka till deras mormorsmor Marie-Juliette som sjöng på Opéra Comique i Paris. Och så dom tuffa ryska donnorna, då.
Jag tror att det som imponerar hos Nadia - bland mycket annat - är hennes förmåga att tillmäta alla insatser lika betydelse, oavsett om det gällde bröllop eller begravningar, privatlektioner eller glittrande salonger hos Prinsessan Polignac. En enorm seriositet på liv och död, definierad av mellankrigsårens allvar.
Och förmågan att med aldrig sinande entusiasm och - i slutänden - massor av humor, faktiskt göra det bästa av situationen.När Nadia blir nobbad av en man - och inte vilken man som helst, utan furst Pierre av Monaco, född Polignac - så förvandlar hon deras relation till en livslång vänskap och blir hovkapellmästare vid furstehovet i Monaco efter att tålmodigt ha lärt upp honom musikaliskt och estetiskt.
När Pierres son Rainier gifter sig med ett av 1900-talets mest glamorösa kändisbröllop 1956 står alltså Nadia på läktaren tillsammans med sina elever. De sjunger Bach och madrigaler, och om hon känner minsta vemod vid åsynen av brudparets lycka så röjer hon det inte med en min. Kärleken till musiken och omsorgen om andras lycka överskuggar allt.
Och det är rörande att läsa hennes dagboksanteckningar om livets sorger: smärtan och vemodet bär i sig minnet av så mycket sötma och glädje att hon inte till något pris i världen vill vara utan dem.
'Om jag hade möjligheten att välja bort smärtan, vet jag precis vad jag skulle göra'. Det är ganska storslaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.