Jag träffade Psyke i dag på slottet i Fontainebleau - hon står med oljelampan utanför Chapelle de la Trinité och letar efter sanningen, eller kärleken, eller kanske - den sanna kärleken. Lite som hon har jag snurrat runt i dag och fyllt bandspelaren till brädden. (Ja, med den skillnaden att jag var påklädd förstås).
Under de 50 år Nadia undervisade på slottet bodde hon, och alla lärarna, i något av slottsrummen. Och det är inte utan att Psyke visade vägen... sommarmånaderna här i Fontainebleau har tydligen satt sina spår i flera transatlantiska musikerromanser och bröllop under årens lopp.
Nadia Boulanger själv antar alltmer mytiska proportioner efter mina samtal i dag. En kvinnlig Sokrates - eller snarare, en Diotima, som den kvinnliga filosofen vid Platons gästabud hette. Skarp, humoristisk, skoningslös, och synsk. Som Diotima.
Allt detta enligt pianisten Jay Gottlieb, en av Nadias elever, som jag intervjuade efter hans Masterclass. Han är en ex-Pat - An American in Paris - som kom hit för Nadias skull och aldrig återvände, och som flitigt citerar henne i sin undervisning.
' Vad har Nadia Boulanger betytt för amerikansk musik?', frågar jag honom. Han tittar på mig som om jag inte fattat något alls...
'She MADE American music.'
