Hemma hos min värd i Fontainebleau händer de märkligaste saker kopplade till min research. Pascal, som hyr ut sitt vackra hus i Fontainebleau, är nämligen en av Paris ledande ljusdesigners på teatersidan - och när han får veta att jag jobbar med Nadia och Lili Boulanger tänds en fyrbåk hos honom. Hans farfar - en framstående tenor - arbetade med Boulanger! Efter att ha suttit och pratat långt inpå natten första kvällen över en flaska Prosecco visar han mig morgonen därpå dokument ur familjearkivet.
Där finns de mest underbara affischer från 1920-talet, där hans farfar Charles musicerar tillsammans med Nadia Boulanger OCH jazzikonen Jean Wiéner - på en salladskonsert... Nej nej - det har ingenting med vegetarianism att göra ---- Snarare en respektlös genreblandning som är vanligare i dag än den på den gamla goda tiden när klassisk musik var klassisk och hierarkin sträng och orubblig. En blandning som än i dag skulle få konsertarrangörer som jobbar med såkallad 'klassisk musik' att rynka på näsan... Une 'Concert Salade'!
I denhär praktfulla salladen bor epokerna sida vid sida utan inbördes rangordning, som i en riktig potatissallad - Bach och blues, Wiéner och Francis Poulenc, Lili Boulanger och 'amerikanska sånger'. Arrangören bakom dessa 'Concerts Salade' var jazzpianisten Wiéner själv, och hans samarbetspartners var pionjärer som galningen Eric Satie och Darius Milhaud. Jazz var fult och farligt 1926, och kritikerna gillar INTE kombinationen - även om de gillar framförandet skarpt av denne uppenbarligen supermusikaliske tenor.
Fräck och utmanande jazz bredvid exotisk barock (Bach VAR exotisk då! 'Varför får man aldrig höra någon av Bachs Passioner? beklagar sig en av Boulangers fans), utsökta franska mélodies som liksom orkestrerar den slottsparken i Fontainebleau och befolkar den med flörtande hovfolk, och så det hela avrundat med ett utdrag Lili Boulangers superseriösa, vrålkatolska psalm 129.
Alltihop uppfört på en vaudevilleteater i 9ème arrondissement, inte långt från Boulangers lägenhet på Rue Ballu och i trakterna av Pigalle.
Det är rätt så kul faktiskt. Jag hade velat vara där.
Här är min kompis Pascal, i en arbetspaus - han piffar till det dekorativa gallret framför fönstren.
