10 oktober 2015

Bröllop och begravningar

I dag är det dags! Klockan 12 är det premiär för serien om Nadia och Lili i Sveriges Radio P2. De skulle ha varit glada, tror jag, över att deras musik och budskap fortfarande berör.

Det är sällan man i musikersammanhang möter ett så starkt engagemang i samtiden, och vilja att kommunicera sina estetiska och moraliska värderingar, som hos systrarna Boulanger. Ett engagemang som drabbar desto starkare om man betänker att de faktiskt var kvinnor, inte hade rösträtt (i Frankrike fick kvinnor inte rösträtt förrän 1947!) och inte hade några föregångare. Å andra sidan är det kvinnorna som räknas i släkten Boulanger, ända tillbaka till deras mormorsmor Marie-Juliette som sjöng på Opéra Comique i Paris. Och så dom tuffa ryska donnorna, då.

Jag tror att det som imponerar hos Nadia - bland mycket annat - är hennes förmåga att tillmäta alla insatser lika betydelse, oavsett om det gällde bröllop eller begravningar, privatlektioner eller glittrande salonger hos Prinsessan Polignac.  En enorm seriositet på liv och död, definierad av mellankrigsårens allvar.

Och förmågan att med aldrig sinande entusiasm och - i slutänden - massor av humor, faktiskt göra det bästa av situationen.

När Nadia blir nobbad av en man - och inte vilken man som helst, utan furst Pierre av Monaco, född Polignac - så förvandlar hon deras relation till en livslång vänskap och blir hovkapellmästare vid furstehovet i Monaco efter att tålmodigt ha lärt upp honom musikaliskt och estetiskt.

När Pierres son Rainier gifter sig med ett av 1900-talets mest glamorösa kändisbröllop 1956 står alltså Nadia på läktaren tillsammans med sina elever. De sjunger Bach och madrigaler, och om hon känner minsta vemod vid åsynen av brudparets lycka så röjer hon det inte med en min.  Kärleken till musiken och omsorgen om andras lycka överskuggar allt.

Och det är rörande att läsa hennes dagboksanteckningar om livets sorger: smärtan och vemodet bär i sig minnet av så mycket sötma och glädje att hon inte till något pris i världen vill vara utan dem.

'Om jag hade möjligheten att välja bort smärtan, vet jag precis vad jag skulle göra'.  Det är ganska storslaget.












4 oktober 2015

Nadia och kriget



Nadia Boulanger klär sig i svart hela livet - från det ögonblick då hennes syster dör. Man skulle kunna säga att Nadia gör svart till en modefärg långt innan den faktiskt blev det. Inte för att vara 'modern', utan för att visa sin sorg både över systern, och över kamraterna som dör vid fronten. Och över alla värden som går förlorade i bombkrevaderna.

När kriget är över, och livet återgår till något slags normalitet, har svart kommit att bli hennes uniform - en uniform som befäster hennes professionalitet och seriositet.

Själv överlever hon två världskrig, Lili Boulanger ser aldrig första världskriget ta slut, utan drar sina sista andetag i Gargenville 1918. Men tillsammans motar de krigsångesten med febril verksamhet.

När alla deras manliga kamrater beger sig till fronten för att skydda fosterlandet mot den preussiska armén, så bildar systrarna ett nätverk för att hjälpa dem upprätthålla moralen vid fronten. Le Comité Franco-Américan hade sin bas vid Paris-konservatoriet där bägge två studerat, och systrarna gav sig själva i uppgift att tillverka en stencilerad tidning där de samlade in brev och rapporter från sina vänner.

Långt före internet, radio och moderna kommunikationsmedel lägger dom tid och möda på att få sina musikervänner att känna sig behövda och ihågkomna, och skickar dessutom paket med mat och förnödenheter när detta behövdes. Det är ett arbete som utstrålar stark humanism, en medvetenhet om hur viktiga vi är för varandra. Hur mycket medmänsklighet betyder när livet är som skörast.

När krigsspöket kommer tillbaka 1939 drar sig Nadia tillbaka till Gargenville. Hennes elever samlas i den lilla byn innan alla skingras för vinden och flyr den tyska invasionen. Igor Stravinsky kommer stapplande i gasmask för att undkomma flygräderna i Paris, innan han tar båten över Atlanten.

Sedan flyr också hon. Ryktet gör gällande att hennes mamma kanske inte alls var en rysk prinsessa, utan istället en polskättad judinna som flydde undan pogromerna när hon tog sig till Paris vid 1890-talets slut. Men Nadia har dåligt samvete för att hon övergett sina elever.

Välgörenhetsgalorna avlöser varandra under krigsåren, och bara inför sin avresa lyckas hon samla ihop närmare en miljon kronor som hon skänker till krigsoffer innan hon sätter sig på en Atlantångare.