Minnets geografi

När jag bokade min resa till Paris stod jag inför ett bryderi: var skulle jag bo, såhär mitt under årets varmaste månad? Det är här minnets geografi börjar skissa på min resväg, utan att jag själv riktigt styr pennan.

Nadia Boulanger hade tre fasta punkter i sitt liv. Lägenheten på rue Ballu i 9ème arrondissement - den där man till hyresvärdens förskräckelse installerade en orgel i vardagsrummet! - belägen någonstans mittemellan Montmartre och Opéra.

En orgel i vardagsrummet! Bara en rysk prinsessa (flickornas mamma Raïssa) kunde få igenom något så häpnadsväckande. Med baktanken, förstås, att den 9-åriga Nadia skulle kunna börja försöka familjen genom att ge musiklektioner så snart som möjligt...

Och så hade den lilla familjen sommarhuset i Gargenville nordväst om Paris, som nåddes antingen via flodbåt eller med tåg från Gare de Lyon. Och till sist Fontainebleau, där hon undervisade i slottets svala salar under sommarmånaderna vid Conservatoire Américain.

Jag räknar ut att eftersom Nadia var en praktisk kvinna som hade ont om tid, så måste det finnas en smidig järnvägsförbindelse mellan dessa tre punkter: rue Ballu, Gargenville, Fontainebleau. Knutpunkten heter Gare de Lyon.

Men jag dras till Fontainebleau. Ett vagt minne från tonåren, en sommarvistelse i närbelägna konstnärsbyn Bourron-Marlotte, surrar i bakgrunden.


Läs mer » 

Minnen av Seine, skuggad av pilträd som på en Corot-målning. Ett rustikt kök med murad spis i ett gammalt 1600-talshus. Ovana kindpussar när jag presenterades för intellektuella Parisiska universitetsstuderande, som blåste cigarettrök i ansiktet och smålog när jag inte förstod deras snabba jargong.  Dethär är ett benådat hörn av Frankrike. Hela Seine-sur-Marne, Fontainebleau-skogen och byn Barbizon har varit ett favorittillhåll för bildkonstnärer ända sedan medeltiden. Och för musiker, tydligen...

När jag checkar in med min värd inför det stundande besöket i Fontainebleau så vill ödet att minnets geografi knyts samman på ett oväntat sätt.

Pascal, som hyr ut sitt hus till mig, är sonson till en sångare som undervisade - var annars? - vid Conservatoire Américain, samtidigt med Nadia Boulanger.

"Je suis très ému", skriver Pascal till mig: Jag är mycket rörd. Och han berättar att han har korrespondens mellan Charles Sautelet och Nadia Boulanger som han vill visa mig. Brev som inte hamnat i något arkiv.

Brev som bara han har läst. Och snart även jag!